Under det första årtusendet av den kristna tideräkningen påverkades Afrika av två grundläggande kulturrörelser. Den ena var av religiös natur: från Mellanöstern bredde islam ut sig och fick en djupgående effekt på hela den norra halvan av Afrika. Den andra var av etnisk natur: ett folk med gemensamt språk och några viktiga tekniska landvinningar spred sig över hela södra hälften av Afrika. Den rörelsen brukar kallas bantuexpansionen.

 

Islams påverkan

En av de viktigaste och mest långvariga yttre influenserna på Afrika var (och är) profeten Muhammeds religion, islam. Under 600-talet erövrade araberna hela Nordafrika och invaderade sedan Spanien.  Precis som under romarrikets tid fortsatte alltså Nordafrika att hänga samman med utvecklingen i Mellanöstern och runt Medelhavet.

I Egypten accepterades den nya religionen relativt smärtfritt, eftersom araberna var mer toleranta mot andra religioner än det ortodoxt kristna Bysans. I Maghreb var mottagandet mer blandat. Efter Roms sönderfall hade urbefolkningen berberna åter upprättat små furstendömen. En del av dessa underkastade sig villigt arabernas herravälde, medan andra gjorde motstånd. Symbol för motståndet mot araberna blev hövdingen al-Kahina (”prästinnan”), som under 690-talet ledde kampen. Mot arabernas övermakt tillämpade hon den ”brända jordens” taktik, men till slut besegrades hon och dödades i strid år 701.

Islam nådde snabbt stora framgångar, i hög grad tack vare sin överlag toleranta attityd. Dessutom var religionen vid denna tid relativt enkel och enhetlig, och fungerade därför som en enande faktor i splittrade områden. Många lockades av det utlovade islamiska fredsriket och av att både svarta och vita fick fara med i den religiösa gemenskapen på lika villkor.

Enhetligheten och freden visade sig dock vara illusorisk. År 750 sprack det ursprungliga kalifatet i två delar, och under de följande århundradena utkämpades mängder med inbördeskrig mellan de olika framväxande kalifaten. Den ständigt pågående slavhandeln underminerade också jämlikhetsidealet, som sällan följdes i praktiken. Visserligen började slavarna användas som soldater och kunde därmed få en privilegierad ställning, men från 1100-talet föredrog kaliferna att använda vita slavar (huvudsakligen turkar och kurder) som soldatslavar.

Berberna hade nu islamiserats, och upprättade så småningom egna kalifat, framför allt almoraviderna (ca 1040-1147) som dominerade hela Maghreb och krigade mot de kristna i Spanien.

När islam nådde Sudan blandades den med lokala, traditionella religioner, och blev en viktig sammanhållande ideologi för de stater som uppstod där.

 

Islams utbredning och bantuexpansionen

Bantuexpansionen

Den andra stora omvälvningen i Afrika vid den här tiden var den så kallade bantuexpansionen. Bantu är en språkfamilj, och de människor som talade bantuspråk spred sig över nästan hela södra Afrika från centrala Afrika. Bantuexpansionen tros ha börjat omkring 1000 f v t och i stort ha avslutats omkring år 1000 v t. Arkeologi har visat att de tidiga bantufolken var jordbrukare och kände till järnsmide. Orsaken till bantufolkens spridning kan bero på dessa faktorer. Jordbruket gav ett matöverskott och därmed en ökad befolkning som behövde mer yta för att livnära sig, och järnet gav ett vapentekniskt övertag som gjorde att bantufolken kunde dominera de andra folk de stötte på i Afrika.

Bantuexpansionen var ingen centralstyrd, planerad spridning, utan ägde rum gradvis under ett par tusen år. Resultatet blev att jordbruk och järnsmide spreds över i stort sett hela södra Afrika. Bantuspråk blev dominerande. Bantuspråket utvecklades med tiden till flera separata språk med en gemensam grund. I östra Afrika kom bantufolken i kontakt med arabiska handelsmän, och blandkulturen swahili uppstod. På Madagaskar blandades swahilikulturen med indonesier från andra sidan Indiska oceanen, och malagasykulturen uppstod.