Ghana – det första västafrikanska handelsimperiet

Ungefär samtidigt med islam spred sig bruket av kamelen som rid- och transportdjur över norra Afrika. Kamelen förbättrade väsentligt möjligheterna att upprätta handelsförbindelser genom Sahara, och som ett resultat av det uppstod det första västafrikanska handelsimperiet. Riket kallades av invånarna för Wagadu, medan rikets härskare hade titeln ghana. De arabiska resenärer som skrev om riket kallade det dock för Ghana, och så har riket blivit känt för eftervärlden.

Handeln över Sahara ledde till uppkomsten av några viktiga handelsstäder i Sudan, nämligen Koumbi Saleh, Timbuktu och Gao, samt Kanem längre österut. Var och en av dessa städer blev centrum för ett imperium. Först ut var Koumbi Saleh, som blev centrum i Ghanariket. Den dominerande etniska gruppen i Koumbi Saleh, soninkefolket, hade spritt sig mot Sahel i norr, och hade därför nära och täta kontakter med de berbiska handelsmännen. Ghana kunde därför lättare kontrollera karavanhandeln. Soninkefolket hade också tillgång till järnsmide, vilket gjorde att de militärt kunde dominera de olika mandefolken i västra Sudan.

Handelsrutter i Sahara på Ghanarikets tid

(http://en.wikipedia.org/wiki/File:Trans-Saharan_routes_early.svg)

Ghanas rikedom grundade sig på guldfyndigheter och salt, och med dem som bas kunde härskarna skapa en mycket centralstyrd stat. Hovceremonier markerade tydligt att ghanan stod högt över folket och inte behövde svara inför någon. Rikets administration var inriktat på att kontrollera handeln, och framför allt bibehålla monopolet på guld. Härskarna konverterade inte själva till islam, men tog hjälp av muslimska lärda som tjänstemän i rikets byråkrati.

 

Den etiopiska statsbildningen

Söder om Nubien låg det land som av grekerna kallades Etiopien (ungefär ”de brändas land”).  Handelsmän från södra Arabien hade på 500-talet f v t etablerat kontakter med etiopierna och upprättat handelsstationer i deras huvudstad, Axum. Med tiden utvecklades Axumkulturen till ett kungarike av feodal karaktär: kungen (negus) regerade i Axum och utsåg vasaller som styrde områdena runt om.

Basen i Axums ekonomi var jordbruk, men när Romarriket började förfalla på 300-talet v t fick Axum en ledande roll i handeln över Röda havet. Axum handlade via Egypten med Medelhavsområdet, med Arabien och med Indien. Inflytandet från Rom var stort, och Axums kung Ezana införde på 300-talet kristendomen, som kom att bli den dominerande religionen i Etiopien. Detta ledde till att Axum kom att bli en fristad för besläktade religioner under 500- och 600-talen. Således flydde en stor grupp judar till Etiopien och etablerade en judisk bosättning där. Axum hjälpte också några av profeten Muhammeds anhängare som flydde undan förföljelser i Arabien.

Axum hade därför inledningsvis goda relationer till det framväxande muslimska kalifatet, men med tiden uppstod konflikter mellan rikena. Axum var allierat med Bysans, som krigade mot muslimerna, och därmed drogs Axum också in i striderna. Det som fick Axum på fall var dock dels invandrande nomader (det s k bedjafolket) västerifrån samt inre stridigheter. Enligt etiopisk historia var det de etiopiska judarna, falasha, som under sin drottning Judit bröt sig loss och etablerade ett självständigt rike, men det har inte kunnat säkerställas. I vilket fall så förlorade Axum sin starka position på grund av striderna, och när den gamla kungaätten dog ut flyttade den nya kungafamiljen sin maktposition söderut, till centrala Etiopien.

Obelisk i Axum (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Stela_aksum.jpg)

Etiopien förblev nu under några århundraden splittrat i flera mindre stater, däribland ett kristet rike med centrum i Lalibela, och ett rike styrt av de etiopiska judarna, Falasha. Nubien i norr var också övervägande kristet vid denna tid, medan somalierna i öster och söder konverterade till islam.

På 1200-talet tog en ny kejsardynasti över i det kristna Etiopien. Den förste kejsaren av den nya dynastin, Yekuno-Amlak, gjorde anspråk på att komma från Axums gamla kejsarsläkt, och därför ansågs det ursprungliga etiopiska kejsardömet återupprättat. Yekuno-Amlak skapade en stark etiopisk samhörighetskänsla genom att utnyttja Axums traditioner och betona den etiopiska kyrkan.  Han hävdade också att hans ätt kom av den bibliska kungen Salomo, vilket gjorde att dynastin kom att kallas det salomoniska. Rikets ekonomiska bas blev jordbruk och boskapsskötsel. Det mesta arbetet sköttes av slavar, vilket gjorde att fria män kunde användas i arméerna. Kejsaren förstärkte också kontrollen över områden genom att ha en rörlig huvudstad: kejsaren och hovet flyttade till oroliga provinser för att hålla bättre koll på dem och integrera provinserna bättre i det etiopiska väldet.

Klippkyrka från Lalibelaperioden (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Bete_Giyorgis_Lalibela_Ethiopia.jpg)

De etiopiska kejsarna förde en expansiv politik och krigade mot olika muslimska furstendömen i Somalia. Samtidigt upprätthölls Etiopiens rikedom mycket genom handelskontakter med den muslimska världen. Särskilt betydande var kontakterna med det mäktiga mamluksultanatet, som Etiopien försökte hålla sig väl med och även betalade tribut till. Tributen var i form av guld och slavar.

På 1400-talet började några etiopiska kejsare föra en fientlig politik mot mamluksultanatet, och eftersträvade en allians med europeiska makter för att knäcka mamlukernas makt i Egypten. Ingen av dessa allianser förverkligades dock, och resultatet blev att Etiopiens ekonomiska position och dess makt försvagades.

Referenser

Hela avsnittet bygger huvudsakligen på J. Hrbeks Africa from the Seventh to the Eleventh Century (General History of Africa Vol III). Kompletterande material har hämtats från Vickery kap 9, samt Marcus, A History of Ethiopia.