Videopresentation:

Omkring år 1000 började organiserade stater uppstå på flera olika håll i Afrika. Detta berodde dels på Afrikas ökade kontakter med den övriga världen, dels på ökade inomafrikanska kontakter och utvecklingar. Norrifrån fortsatte det islamiska inflytandet. Införandet av kamelen underlättade handelskontakter genom Sahara, och i Sudanområdet uppstod flera mäktiga handelsimperier. I Östafrika var kontakterna livliga inte bara med den muslimska världen, utan också med Indien och Kina.  Vi överblickar här först de övriga områdena, och avslutar sedan med de västafrikanska imperierna.

Större afrikanska statsbildningar cirka 1000-1500

Nordafrika

Vid det här laget var Nordafrika en integrerad del av den muslimska världen. I Maghreb styrde den berbiska kaliffamiljen almoraviderna till 1147. Almoraviderna var förhållandevis toleranta och höll inte så strängt på koranens religiösa påbud. Det fungerade så länge de var framgångsrika, men när de drabbades av motgångar i Spanien uppstod en mer ortodox proteströrelse under ledning av en annan berbisk familj, almohaderna. Almohadernas revolt utplånade almoraviderna, och almohaderna upprättade sitt egna kalifat. De kämpade för att utvidga islams inflytande både söderut i Västafrika och norrut i Spanien. Almohadernas ständiga expansionsförsök gjorde dock att de försträckte sig, och efter ett svidande militärt nederlag mot spanjorerna vid Las Navas de Tolosa 1212 splittrades riket i fyra delar; Granada i södra Spanien samt riken ungefär motsvarande dagens Marocko, Algeriet och Tunisien.

Egypten var vid den här tiden den rikaste delen av den muslimska världen, och många stred om att få kontrollera landet. Även de kristna korsfararna försökte ta över Egypten, men misslyckades. I slutet av 1100-talet enades Egypten under sultanen Salah-ad-Din (Saladin), som återtog Jerusalem från korsfararna 1187. Ett par generationer senare tog turkiska slavsoldater, mamluker, över Egypten och upprättade det så kallade mamluksultanatet.

Swahilikulturen i Östafrika

Längs Östafrikas kust hade swahilikulturen utvecklats, och från 1000-talet uppstod här en högststående civilisation som brukar kallas Zanj. Basen för swahilicivilisationen var handeln över Indiska oceanen, som kopplade ihop Östafrika, Madagaskar, Arabien, Indien och Sydostasien, och i förlängningen även Kina. Längs den afrikanska kusten växte självständiga handelsstäder fram, och denna civilisation var därför decentraliserad och bestod av ett hundratal små stadsstater med gemensamt språk (kiswahili) och religion (islam). Den dominerande stadsstaten var Kilwa, med Mombasa som den främsta rivalen. Andra viktiga städer var Malindi och Mogadishu, och med tiden Zanzibar.

Resterna av Kilwas stora moské (http://en.wikipedia.org/wiki/File:GreatMosque.jpg)

Fiske var den mest utbredda sysselsättningen, men även jordbruk och boskapsskötsel hade en viktig roll. Från Zanj exporterades bananer, jams, kokosnötter, socker, bomull, pärlor, kryddor, kaffe och slavar. Städerna styrdes ofta oligarkiskt (de viktigaste köpmanna- familjerna hade makten), men med tiden utvecklades de viktigaste stadsstaterna till arvfurstendömen. På 1400-talet etablerade Mingdynastins Kina direkt kontakt med Zanj när kinesiska upptäcktsfartyg under Zheng He anlände till området.

Stora Zimbabwe

När européerna på 1800-talet ockuperade Afrika upptäckte upptäcktsresande i södra Afrikas inre ett antal ruinstäder, ungefär belägna i det nuvarande Zimbabwe. Den mest betydande kallades för Stora Zimbabwe. Europeiska forskare undersökte med stort intresse ruinerna, och kom fram till att byggnaderna måste ha uppförts av vita män, för inte kunde väl svarta ha byggt något sådant? Den teori som vann flest anhängare var att städerna utgjort en romersk koloni. När de värsta fördomarna mot Afrika väl rensats ut efter andra världskriget övergavs den teorin som fullständigt ogrundad. Den civilisation som byggts upp runt Stora Zimbabwe var afrikansk.

Ruinerna av Stora Zimbabwe (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Great-Zimbabwe-2.jpg)

Den dominerande etniska gruppen i Stora Zimbabwekulturen, som kallades Mwene Mutapa (kungens titel), var shonafolket, som förmodligen kom som invandrande nomader och tog över området vid Limpopofloden. Ekonomin var helt jordbruksbaserad, och resurserna för att bygga ett centralstyrt kungarike kom förmodligen när Mwene Mutapa fick kontakt med Zanj omkring år 1000, och började en småskalig men mycket värdefull handel. Det Mwene Mutapa hade att erbjuda var guld, och handelsstaden Sofala blev navet i rikets guldhandel med Zanj.

Mwene Mutapa upplevde en kraftig expansion, men på 1400-talet splittrades riket. Den huvudsakliga anledningen var att Stora Zimbabwe övergavs, och huvudstaden flyttades norrut. Det är ännu ej klarlagt varför detta hände: den troligaste förklaringen är miljöförstöring. Marken runt Stora Zimbabwe överexploaterades tills den inte längre kunde föda befolkningen, och kungen fick vackert flytta sig till annan ort. Den fysiska förskjutningen av rikets maktcentrum skapade dock svårigheter att hålla ihop riket, och det splittrades i två delar. Den gamla kungaätten dog ut, och Rozviklanen tog över ledningen i ett försvagat rike.