Ghana hade sin storhetstid under 1000-talet, men under följande århundrade började rikets position att försvagas. Almoraviderna och senare almohaderna förde en fientlig politik mot Ghana och föredrog att stöda andra stater. Motsättningarna ledde till krig, som Ghana förlorade. Det är möjligt att almoraviderna lyckades erövra Koumbi Saleh i början av 1100-talet, men någon säker information om detta finns inte. I vilket fall försvagades Ghana av de militära och kommersiella motgångarna, och riket sprack upp i flera oberoende småstater som tidvis stred inbördes.

I början av 1200-talet enades västra Sudan under Sundiata Keita, som därmed grundlade imperiet Mali. Sundiata slöt förbund med olika lokala furstar, och Mali fick därmed en feodal karaktär: mansan (kungen) styrde från Sundiatas huvudstad Niane, och de olika folkens hövdingar styrde sina historiska områden, men svor lydnad till mansan, betalade skatt och följde Malis lagar.

Maliimperiet (http://en.wikipedia.org/wiki/File:MALI_empire_map.PNG)

Under Sundiata och hans efterföljare expanderade Mali kraftigt tills det kom att omfatta en yta motsvarande ungefär halva Europa. Mali fick en nästan fullständig kontroll över karavanrutterna, och därmed monopol på guld- och salthandeln. Det ledande skiktet, inklusive mansan, var muslimer, och kontakterna med Nordafrika var livliga. Rikets viktigaste stad blev den islamiska kultur- och handelsstaden Timbuktu.

Mali var folkrikt, men exakta siffror finns inte. Huvudstaden Niane beräknas ha haft omkring 100 000 invånare i början av 1300-talet. Islam var den officiella religionen, men anhängare av traditionella afrikanska religioner fick fritt utöva dessa. Den kungliga administrationen finansierades genom kontrollen över handeln, och Malis stora rikedomar möjliggjorde en stark stående armé. Arabiska källor hävdar att Mali hade en stående armé på 100 000 man, och även om detta antal är överdrivet så hade Mali en stark militärmakt: avsatta muslimska furstar från Maghreb vände sig ofta till Mali för att få hjälp att återta sina troner. Arméns kärna var en elitstyrka tungt kavalleri, som stred från hästrygg med båge, spjut och sabel.

Terrakottastaty av malinesisk ryttare (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Djenne_Terracotta_Equestrian_(13th-15th_cent).jpg)

Malirikets höjdpunkt brukar förläggas till början av 1300-talet, då mansa Abubakari och mansa Musa I (r. 1302-37) regerade. Mansa Abubakari var intresserad av att utforska världshaven, och utrustade fartygsexpeditioner för att resa västerut över Atlanten. Han ska ha skickat iväg först hundratals, sedan tusentals, fartyg och själv lett den andra expeditionen. Från den första expeditionen ska en båt ha återvänt, men i övrigt återkom aldrig några av fartygen eller expeditionsmedlemmarna. Det finns inga säkra belägg för att de skulle ha nått till Amerika. Mansa Musa avstod därför från vidare äventyr på haven, utan ägnade sig åt att bygga upp och stärka sitt rike. I slutet av sin regering företog han en pilgrimsfärd till Mecka, under vilken han passade på att göra statsbesök i de olika muslimska rikena.

Mansa Musa I, avbildad på en arabisk karta (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Mansa_Musa.jpg)

Under 1400-talet började Mali försvagas. Huvudskälet var nomadfolk i Sahel – berber och tuareger – som attackerade Mali och skadade rikets handelsförbindelser. Samtidigt dök portugisiska handelsmän upp längs västkusten och skapade viktiga handelsförbindelser där. Mansan blev tvungen att satsa stora resurser på att kontrollera två olika regioner, Sahel i norr och västkusten, och i längden blev det för mycket. Portugiserna stödde lokala folk hellre än det mäktiga Mali, och i öster började riket Songhay, med centrum i Gao, utmana Malis dominerande ställning. I slutet av 1400-talet förlorade Mali kontrollen över Saharahandeln, men en rest av riket levde kvar i de västra regionerna till långt in på 1500-talet.

Songhayimperiet (http://en.wikipedia.org/wiki/File:SONGHAI_empire_map.PNG)

Även om Mali var det dominerande riket i västra Sudan så växte andra riken också fram vid denna tid. Vid karavanrutterna i centrala Sudan, omkring Tchadsjön, började riket Kanem-Borno utvecklas. Det dominerades från början av kanemfolket. Det ursprungliga centrumet var handelsstaden Djimi, som liksom Mali kontrollerade viktiga handelsvägar och därmed fick en stark ekonomisk bas. Riket styrdes av en kung med tolv underlydande storvasaller som ansvarade för olika regioner. Kanem utsattes dock ofta för nomadräder, och med tiden försköts rikets tyngdpunkt mot bornofolket i sydväst, och Ngazargumu blev ny huvudstad. Kanem-Borno var liksom Mali en muslimskt dominerad stat, med stor tolerans för traditionella afrikanska religioner.

Mellan Mali och Kanem-Borno växte ett antal små riken fram. Dessa hade det gemensamt att de befolkades av hausafolk, med gemensamt språk och kultur. Hausastaterna påverkades mycket av sina mäktiga grannar; de nåddes av islam från Mali och kopierade Kanem-Bornos feodala samhällsstruktur. Samtidigt låg de precis utom räckhåll för de två stormakternas tänkbara maktambitioner, och kunde spela ut rikena mot varandra diplomatiskt.

Vid Guineakusten upprättade yorubafolket ett antal riken, av vilka Benin är det mest kända. Benin grundades förmodligen på 1100-talet, och när portugiserna först fick kontakt med riket var det den dominerande staten vid Guineakusten. Riket var feodalt uppbyggt: under kungen lydde ett antal hövdingar som administrerade de olika provinserna.

Benin City på 1600-talet (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ancient_Benin_city.JPG)

Referenser

Perioden som helhet avhandas i J. Ki-Zerbos och D.T. Nianes Africa from the Twelfth to the Sixteenth Century (General History of Africa vol. IV), liksom i Ehrets The Civilizations of Africa. Vickery avhandlar Mali i kapitel 10, swahilicivilisationen i kap 11 och Stora Zimbabwe i kapitel 12.