Konsekvenserna av den transatlantiska slavhandeln var omfattande. För det första kan vi konstatera att den afrikanska arbetskraften kom att utgöra en betydande faktor i utvecklingen av den koloniala ekonomin i Amerika. Det var denna som ökade Europas makt under den tidigmoderna eran, och därmed lades grunden till Europas världsherravälde från 1750 till 1950.

De slavar som fördes över till Amerika blev som regel kvar där. Därmed uppkom en afrikanskättad befolkning i Amerika. Eftersom slavarna kom från olika afrikanska kulturer kom den amerikanska slavkulturen att bestå av en blandning av en väldig massa olika afrikanska folks traditioner. En stor afrikansk minoritet uppkom i Amerika, allra störst i Brasilien, som beräknas ha mottagit 38% av slavarna. Före 1800-talet var 4 av 5 människor som migrerade till Amerika afrikaner.

Slavhandelns påverkan på Afrika var betydande, även om den ofta har blivit missförstådd. Slavhandel hade pågått i Afrika (och övriga världen) sedan urminnes tider, och slavar var en av de viktiga varorna i Östafrika. Slavhandeln i Västafrika var dock mer omfattande. Under perioden 1500-1890 beräknas 15,4 miljoner människor ha skickats som slavar till Amerika, medan motsvarande siffra för handeln i öster är 6,9 miljoner.

En vanlig anklagelse var (och är fortfarande) att slavhandeln skulle ha skadat Afrikas befolkningstillväxt, eftersom så många människor fördes ut ur Afrika och därmed inte kunde bidra till den ekonomiska utvecklingen i Afrika. Men ur rent demografiskt perspektiv tycks detta inte stämma. Genom handeln fick nämligen Afrika tillgång till amerikanska grödor (framför allt majs). Införandet av dessa stärkte matproduktionen i Afrika, vilket ledde till en befolkningsökning som enligt många forskare kompenserade för förlusten av slavarna.

Majs var den viktigaste amerikanska grödan, men den blev snabbt en av Afrikas viktigaste grödor också (http://en.wikipedia.org/wiki/File:YellowCorn.jpg)

Det går förstås att hävda att Afrika hade kunnat få tillgång till de amerikanska grödorna ändå, utan slaveriet. Och denna argumentation tar inte hänsyn till det lidande slavarna utsattes för. Men rent befolkningsmässigt verkar slavhandeln alltså inte ha haft någon större negativ påverkan på Afrikas utveckling.

Den stora påverkan var istället på hur de afrikanska staterna fungerade. Närvaron av europeiska slavhandlare och den stora efterfrågan på slavar gjorde att det blev väldigt lönsamt att ägna sig åt slavhandel. Det ledde i första hand till att vissa stater (Kongo, Oyo, Ashanti, Dahomey) utnyttjade slavhandeln för att stärka sin makt på andra folks bekostnad. En direkt följd av detta var att staterna blev mer våldsamma, eftersom de behövde kriga för att skaffa slavar. Därigenom blev tillvaron för vanliga människor allt mer otrygg.

Ashantikrigare (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ashanteewarcaptain.jpg)

Men slavhandelns lönsamhet kom i längden att underminera de afrikanska staternas stabilitet. Enskilda personer kunde agera entreprenörer genom att själva organisera slavjakter och sälja slavarna till européerna, utanför den egna statens kontroll. Eftersom de afrikanska staterna var ganska löst sammanhållna var det möjligt att genomföra, och dessa aktiviteter uppmuntrades av européerna: det blev en konkurrenssituation där olika slavjägare konkurrerade mot varandra om att erbjuda flest slavar till lägst pris. Européerna gynnades förstås av detta, medan de afrikanska staternas auktoritet och makt underminerades när kungen inte kunde hålla koll på den egna befolkningens slavhandel.

Slavhandeln förändrade också den sociala strukturen i de inblandade afrikanska samhällena. Med slavhandeln blev det vanligare och vanligare med slavar överhuvud taget, och även afrikanerna själva köpte fler och fler slavar. Med denna ökade mängd slavar i samhällena blev det svårt att upprätthålla den typ av nära familjerelation som tidigare präglade det afrikanska slaveriet. De afrikanska slavägarna fick därmed en mer opersonlig relation till sina slavar, en relation som mer liknade slaveriet i Amerika. När slaveriet bredde ut sig fick de flesta råd att ha slavar som skötte jordbruk och annat grovarbete. Detta medförde att de mer välbeställda männen i de afrikanska samhällena kom att präglas av ett förakt för kroppsarbete: det var ju ”slavgöra” och ingenting en ”riktig” man skulle ägna sig åt.