Marocko och det osmanska Nordafrika

I början av 1500-talet expanderade den senaste muslimska stormakten, det turkiska Osmanska riket, i Nordafrika. Osmanernas välorganiserade armé och moderna artilleri och musköter gjorde att de utan större svårigheter kunde lägga under sig Mamluksultanatet i Egypten 1517. Övriga nordafrikanska stater blev vasallstater till Osmanska riket, och osmanska trupper förlades så långt västerut som i Algeriet.

Den enda stat som stod emot både osmanerna österifrån och Portugal norrifrån var Marocko. Marocko lyckades också modernisera sin armé och införa krutvapen, och därigenom höll de osmanerna borta. Portugal, med sin stödjepunkt i fästningen Ceuta, som de tagit redan 1415, försökte invadera landet, men led ett förintande nederlag vid Alcazarquivir år 1578. Resultatet blev att Portugals ställning som stormakt omintetgjordes, och Marocko återtog Ceuta och andra europeiska stödjepunkter längs kusten.

Efter segern över Portugal påbörjade Marocko en snabb territoriell expansion söderut. År 1591 invaderade de Songhayimperiet och slog det i spillror. I femtio år därefter var stora delar av det gamla Songhay tributstater till Marocko, men inre strider om tronen gjorde att Marocko tappade greppet om Västafrika efter 1650.

Västafrika

Malirikets arvtagare Songhay dominerade västra Sudan till 1591, då riket slogs i spillror och större delen av området hamnade under marockansk dominans. I västligaste delen av Songhay, vid kusten, gjorde handelskontakter med européerna att ett antal små furstendömen kunde bryta sig loss från Songhay. Det viktigaste av dessa var kungariket Kaabu, som dominerade över de andra fram till 1700-talet, då muslimska stater som Cayor, Jolof, Futa Jallon och Futa Toro ökade i styrka.

Kopparplatta från Benin med avbildningar av svärdsbeväpnade soldater och kanoner (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Beninweapons.jpg)

Längs Guineakusten uppstod flera sammanhållna stater genom handel med européerna. Ett sådant exempel är karoufolket, som upprättade en centralstyrd konfederation som erövrade större delen av övre Guineakusten. Huvudansvaret för handeln hamnade med tiden hos en blandning av afrikaner och portugiser, så kallade mulatter. Även staterna Ashanti och Dahomey växte sig starka genom handeln med européerna. De tidigare existerande yorubastaterna Benin och Oyo fortsatte att dominera sina områden.

I centrala Sudan ledde Songhays sönderfall till att Kanem-Borno blev den dominerande staten i regionen, och Hausastaterna var tidvis under Kanem-Bornos dominans, även om de för det mesta lyckades bibehålla sin självständighet. Under påverkan från Kanem-Borno och staterna i östra Sudan uppstod vid denna tid furstendömena Wadai och Baguirmi, som ofta var lydriken till Kanem-Borno. Men särskilt Wadai strävade efter att omkullkasta Kanem-Bornos hegemoni, något som de dock inte klarade av förrän på 1800-talet.