Längs Guineakusten existerade äldre riken som inte direkt drabbades av jihadrörelsen. Av dessa hade Oyo tidigare varit dominerande. Men Oyo drabbades hårt av avskaffandet av slavhandeln. . I samband med industrialiseringen i Europa sköt befolkningstillväxten upp. Stormakterna fick därför gott om billig arbetsplats på hemmaplan, och behovet av slavarbete försvann. Storbritannien, som industrialiserades först, förbjöd slavhandel år 1807 och tvingade med tiden de andra stormakterna att göra detsamma. Länder som hade svårare att industrialiseras tog längre tid på sig. Några exempel är Brasilien (1850), Osmanska riket (1857), och Kuba (1866). En del stormakter, framför allt Frankrike, motsatte sig Storbritannien och upprätthöll slavhandeln in på 1860-talet.
Oyo hade blivit så beroende av slavhandeln att staten tappade sin styrka redan på 1820-talet och upplöstes på 1830-talet. Detta ledde till att Ashanti blev den ledande staten vid Guineakusten, medan Dahomey kunde få en storhetsperiod.
Ashanti var på 1800-talet en av Afrikas mäktigaste stater, uppbyggd på handel med guld och slavar. Till skillnad från Oyo var Ashanti öppet för förändring, och staten anpassade sig snabbt till avskaffandet av slavhandeln. Ashantis centrala produkter blev istället guld och kolanötter (som var ett populärt och tillåtet stimulansmedel bland västafrikanska muslimer). Att slavhandeln upphörde skapade dock en klyfta i Ashantis ledande skikt. Å ena sidan fanns handelsmannaklassen, som klarade sig bra på den nya handeln och förespråkade fred och frihandel. Å andra sidan fanns arméns krigarklass. Dessa såg att arméns traditionella roll var hotad när den inte användes för slavjakt, och de ville därför hålla fast vid en aggressiv och expansionistisk politik.
Ashantifestival på 1800-talet (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ashanti_Yam_Ceremony_1817.jpg
Under första hälften av 1800-talet var det handelsmannaklassens fredspolitik som dominerade i Ashanti. Armén fick dock spela en roll i konflikterna med Storbritannien. 1823-24 utbröt ett första krig, i vilket Ashanti tillfogade britterna ett svidande nederlag. Fyrtio år senare försökte en brittisk armé avancera mot Ashantis huvudstad Kumasi, men tvingades retirera när sjukdomar slog ut halva styrkan.
På 1870-talet drog det ihop sig till storkrig. Storbritannien tog över hela den kustremsa som Ashanti var beroende av för sin handel. Detta gjorde att Ashantistaten skulle bli helt beroende av Storbritannien för sin ekonomiska överlevnad, något som inte ansågs acceptabelt. Ashanti mobiliserade sin armé.
Britterna under general Wolseley hade dock länge planerat att hämnas de tidigare nederlagen. Wolseley hade utrustat sina styrkor med de modernaste vapnen och studerat de franska kampanjerna i Algeriet och Västafrika, och avsåg att föra krig med största möjliga hänsynslöshet. Han insisterade dock på att använda vita trupper, eftersom han ville demonstrera de vitas rasöverlägsenhet när Ashanti tvingades kapitulera till äktbrittiska soldater.
Boningshus i Kumasi (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Kumasi.png)
Wolseleys kampanj var mästerligt organiserad för att minska förluster på grund av sjukdomar, men hans armé tog ändå onödigt höga förluster på grund av detta. I de regelrätta slagen visade sig Ashantis utrustning underlägsen britternas, och Ashantistyrkorna tog fruktansvärda förluster. Ashantiledningen diskuterade möjliga motmedel, men de två fraktionerna i regeringen kunde inte komma överens. Resultatet var att Ashantistyrkorna fortsatte som förut och decimerades, allteftersom den brittiska armén avancerade. I februari 1874 erövrade britterna huvudstaden Kumasi, plundrade den och brände den. Ashantikungen bad om fred, och tvingades acceptera britternas kontroll över kusten.
I krigets kölvatten splittrades Ashantistaten allt mer mellan olika grupper. Kungens prestige hade försvagats kraftigt av nederlaget i kriget, och på 1890-talet var Ashanti i praktiken en brittisk lydstat. År 1900 revolterade ashantifolken mot det brittiska styret, men vid det laget kunde britterna använda stora militära resurser för att krossa upproret.
Ashantis nederlag var inte givet. nutida historiker pekar på två avgörande faktorer: för det första att rikets ledning var splittrad och inte kunde enas om hur man skulle bemöta den brittiska invasionen, för det andra att ashantistyrkorna envisades med att anfalla britterna i öppna slag. Om de hade gått över till mer av gerillakrigstaktik, som de gjorde 1900, hade de kanske kunnat besegra den brittiska invasionsstyrkan.
Krigarstaten Dahomey
Kungariket Dahomey byggdes upp redan under 1600-talet av fonfolket. Eftersom de var relativt få till antalet hade de ofta svårt att hävda sig mot de mer utbredda yorubafolken. Därför hamnade Dahomey på 1700-talet under yorubastaten Oyos dominans, och först när Oyo föll sönder på 1820-talet kunde Dahomey bli en dominerande stat i området.
För att bibehålla sin självständighet hade Dahomey blivit en riktig militärstat, precis som Preussen i Europa. Den dahomeiska armén fyllde ett avgörande ekonomiskt syfte som slavjägare. När slavhandeln upphörde övergick Dahomey till att plundra omkringliggande stater. De var därför mycket fruktade av sina grannar.
En av kvinnokårens officerare (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Dahomey_amazon1.jpg)
En särskild egenhet var att Dahomeys elitstyrka bestod av kvinnor. Dessa ”svarta amazoner” hade förmodligen först organiserats för att få armén att se större ut än den var, men kvinnokrigarna utmärkte sig i strid och fick snabbt en särskild status. På 1800-talet var de kärnan i armén, och fick de svåraste och viktigaste uppdragen i krig. När den var störst uppgick kvinnokåren till cirka 6000 soldater.
Dahomeys amazoner ca 1890 (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Dahomey_amazon2.jpg)
När Dahomey hamnade i krig med Frankrike på 1890-talet mötte deras armé ungefär samma öde som andra afrikanska staters: de hade svårt att mäta sig mot européernas överlägsna vapen, och fick inte tid att utveckla alternativa taktiker för att stoppa fienden. 1894 ockuperades staten av den franska kolonialarmén. Kvinnokåren utplånades i stort sett fullständigt i striderna: bara några hundratal krigarkvinnor överlevde.