Mfekane, ”krossandet”, var en omvälvande folkvandring genomförd av ngunifolket i den södra bantuzonen i början av 1800-talet. Orsaken var förmodligen befolkningsöverskott: ökad effektivitet i jordbruket gjorde att befolkningen i området ökade, vilket frestade på markens resurser. Resultatet var att många ngunier utvandrade till angränsande regioner och ofta invaderade och tog över stater som fanns där. Men ngunifolket upprättade också flera egna stater under denna tid.

Den viktigaste komponenten i Mfekane var dock skapandet av zulustaten. Ngunifolket var löst uppdelat i en mängd stammar som ofta stred inbördes, och tidvis slöt sig samman i större konfederationer. Shaka Zulu (ca 1787-1828) var ledare för en mindre ngunistam och lyckades genom omständigheter och diplomatisk skicklighet bli ledare för en stor stamkonfederation som blivit känd som Zulu. Shaka var en briljant härförare och organisatör, och under hans ledning formades zuluarmén till en formidabel krigsmaskin. Det redan krigiskt lagda zulusamhället militariserades fullständigt, och zulukrigarna erövrade många angränsande områden, och tvingade andra folk att fly.

Kung Shaka

(http://en.wikipedia.org/wiki/File:KingShaka.jpg)

I Sydafrika framtvingade Mfekane samarbete mellan svarta och vita. Kapkolonin hade 1815 definitivt tagits över av Storbritannien, och deras fientlighet mot slavhandel gjorde att boerna försökte undvika brittiskt styre genom att flytta längre in i landet och upprätta Oranjefristaten och Transvaal. På 1820-talet invaderades kapkolonin av Ngwanefolket, som satt sig i rörelse för att undkomma zuluerna. Den brittiska kolonialregimen allierade sig med xhosafolket, som också hotades av invasionen, och med gemensamma militära ansträngningar lyckades de besegra Ngwane 1828. Ngwanefolket bosatte sig därefter i nordöstra delen av Sydafrika och blandades med ngunifolk som upprättade staten Swaziland.

Under tiden började boerna att komma i allt våldsammare konflikter med zulustaten. Zuluernas styrka gjorde dock att boerna själva inte kunde åstadkomma något avgörande. Först när britterna på 1870-talet utsträckte sitt styre till att omfatta det sydafrikanska inlandet hotades zuluernas välde allvarligt. Zulukungen Cetshwayo vägrade acceptera brittisk överhöghet, och resultatet blev ett krig 1879. Zuluerna besegrade britterna vid Isandlwana, men britterna vann sedan en avgörande seger vid Ulundi.

 

Slaget vid Isandlwana (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Isandlwana.jpg)

Med zuluriket betvingat var det bara boerna som upprätthöll något slags oberoende gentemot Storbritannien. Mot 1800-talets slut upphörde även detta, då britterna erövrade boernas territorium i boerkriget (1899-1902). För att få bukt med boernas gerillataktik inrättade britterna koncentrationsläger dit boerbefolkningen deporterades.

Boerska kvinnor och barn i koncentrationsläger (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Boercamp1.jpg)

Herero-nama-kriget 1904-07

Ett sista exempel på imperialismen kommer från Sydvästafrika, nuvarande Namibia. Detta område hade blivit en tysk koloni efter uppdelningen av Afrika vid Berlinkongressen 1884-85. Under 1890-talet började Tyskland aktivt uppmuntra kolonisering av området. Den tyska kolonialmakten struntade fullständigt i lokalbefolkningens traditioner och önskemål, vilket ledde till hererofolkets uppror 1904.

Hererofolket levde fortfarande som boskapsskötande nomader, och de tillämpade gerillakrigsmetoder för att frustrera de tyska styrkorna. Deras ledare, Samuel Maherero, försökte också upprätta ett samarbete med namafolket för att kämpa gemensamt mot tyskarna. Men namafolkets ledare Hendrik Witbooi valde att hålla fast vid sin tidigare överenskommelse att hjälpa tyskarna.

Hendrik Witbooi

(http://en.wikipedia.org/wiki/File:Witboi.jpg)

Trots detta led tyskarna inledningsvis svåra nederlag, och regeringen skickade därför stora mängder förstärkningar och en ny befälhavare, general Lothar von Trotha. Von Trotha visade sig höra till den typiskt hänsynslösa gruppen av europeiska officerare, och han förde kolonialkriget till dess logiska slutpunkt. Hans mål var att utrota hererofolket.

Tyskar i strid med hereros (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hererowars.jpg)

Von Trotha lyckades snabbt klämma åt hererofolket. Med en styrka på ungefär 10 000 soldater tvingade han hererofolket att fly ut i Kalahariöknen. Tanken var att de alla – män, kvinnor och barn – skulle dö av umbäranden i öknen. Trots fruktansvärda förluster, ungefär 40% av befolkningen, lyckades hererofolket överleva, men deras motståndskraft var allvarligt försvagad.

 

Överlevande hereros (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Surviving_Herero.jpg)

Hendrik Witbooi insåg nu vad tyskarna planerade för alla afrikaner, och därför ledde han namafolket i ett uppror. Med bara 1500 gerillakrigare lyckades han hålla ut i två år emot 70 000 tyska soldater. Om nama och herero hade kunnat samarbeta hade deras motstånd kunnat bli tyskarna övermäktigt, men istället kämpade de åtskilda och besegrades åtskilda. I slutändan kunde von Trotha bara besegra herero- och namafolkens motstånd genom att låna in den brittiska metoden med koncentrationsläger, där återigen många dog. När kriget var över hade knappt hälften av namafolket (9800 av 20 000) och mindre än en fjärdedel av hererofolket (15 000 av 80 000) överlevt.