Mellan 1880 och 1914 hamnade hela Afrika, undantaget Liberia och Etiopien, under de europeiska stormakternas direkta politiska kontroll. Att detta möjliggjordes av européernas överlägsna teknik och organisation är ett etablerat faktum. Mer omdiskuterat är vilka effekter den koloniala perioden fick på Afrika. Ibland framställs imperialismen som enbart negativ, men modern forskning har försökt nyansera bilden. Här nedan återges de viktigaste följderna. Om de är positiva eller negativa är ett ämne för diskussion.

Fred och stabilitet. Visserligen erövrades de afrikanska områdena ofta med vapenmakt, men när en kolonialregim väl installerats upphörde i stort striderna. Före imperialismen hade Afrika slitits sönder av omfattande konfliktskapande rörelser som Mfekane och 1800-talets jihad; med imperialismen upphörde de konflikterna.

Fasta statsgränser. Den koloniala administrationen fastställde gränser för de olika kolonierna. När kolonierna väl gjorde sig självständiga bibehöll de dessa gränser. I hög grad fungerar de gamla kolonialgränserna än idag som statsgränser.

Godtycklig gränsdragning. Samtidigt som gränserna har hjälpt att hålla ihop en del stater, har den tidvis godtyckliga uppdelningen skapat nya konflikter, då gränserna gjort att en folkgrupp hamnat i olika stater.

Juridiska och byråkratiska institutioner. I de icke-muslimska delarna av Afrika existerade sällan någon solid statlig byråkrati, men kolonialregimerna importerade byråkratiska och juridiska institutioner efter europeisk modell, vilket de självständiga afrikanska staterna sedan kunde bygga vidare på.

Nationalism. För att styra kolonierna effektivt lät européerna utbilda afrikaner efter europeiskt mönster. Detta medförde att afrikanerna tog till sig europeiska idéer och värderingar. Nationalismen blev en bärande tanke inom afrikanska självständighetsrörelser. Den afrikanska nationalismen byggde dock inte så mycket på gemenskap som på ilska och frustration gentemot kolonialregimerna. När väl självständighet uppnåtts fanns det inte någon utbredd känsla av lojalitet mot den nya staten, ett problem som afrikanska ledare sedan dess försökt åtgärda.

Infrastruktur. Kolonialmakterna byggde ut vägnätet och införde järnväg och annan infrastruktur. Men detta byggdes för kolonialmaktens syften, ej för folket i kolonin.

Ekonomisk utveckling. Kolonialmakterna investerade mycket tid och pengar på att utveckla koloniernas resursanvändning och resursuttag, vilket ledde till ekonomisk utveckling och införande av penningekonomi. Men utvecklingen var ojämn: områden utan värdefulla resurser ignorerades fullständigt. Utvecklingen inriktades också på råvaror, ej på industrier. Inhemsk produktion av annat än råvaror förbjöds, så att all existerande produktion i Afrika inriktades enbart på råvaror som kolonialmakten kunde förädla i hemlandet. I jordbruket innebar detta införande av monokultur (odlande av en enda gröda), vilket gjorde kolonin mycket sårbar för ekonomiska svängningar och miljöskador. De ekonomiska framsteg som gjordes fick också afrikanerna betala dyrt i tvångsarbete och svåra levnadsvillkor.

Förtroendet för inhemska regimer undergrävdes. De flesta kolonier erövrades militärt, och ofta tvingades motspänstiga afrikanska ledare i exil, så att kolonialmakten kunde tillsätta lokala ledare lojala mot kolonialmakten. Den traditionella eliten blev därför antingen eliminerad eller komprometterad: de som samarbetade kom att ses som kolonialmaktens lakejer, skilda från folket i övrigt.

Afrika under kolonialt styre, 1914

Folket distanserades från staten. Den koloniala regimen innebar att hela den offentliga administrationen inriktades på att föra ut resurser ur kolonin till moderlandet. För afrikanerna var det uppenbart att regeringen och statens medel inte hade med folket att göra, utan hörde till den vita kolonialregimen. Därför hade man all anledning att utnyttja de offentliga medlen så fort man hade möjlighet. Detta synsätt lever ännu kvar.

Ny politisk elit. Istället för de gamla misskrediterade ledarna tog den västerländskt utbildade eliten över den politiska makten när kolonierna blev självständiga. Dessa hade utbildats till tjänstemän eller präster; för afrikanerna fanns nästan ingen teknisk eller industriell utbildning. Detta ledde till att den nya politiska ledningen ofta såg med förakt på manuellt arbete.

Stående arméer med stort inflytande. Kolonialmakterna utbildade soldater, först för att hålla befolkningen i schack, och sedan för att delta i världskrigen. När staterna blev självständiga fanns den stående armén kvar som en självständig kraft utan någon uppenbar koppling till det nya ledarskiktet. Armén kunde därför föra en egen politik och göra statskupp.

Religioner stärktes. Kristendomen sanktionerades officiellt av kolonialmakterna, och spreds av europeiska missionärer. I tidigare kristna områden, som Kongo och Etiopien, stärktes kristendomen. Många övergav också sin traditionella tro till förmån för segerherrarnas uppenbarligen framgångsrika religion. Men åter andra protesterade genom att vända sig till islam eller till traditionella afrikanska religioner. Nettoresultatet var att religiositeten överhuvudtaget stärktes.

Ökad livskvalitet i städer. De flesta vita invandrare bosatte sig i städerna, och med dem kom moderna bekvämligheter som rinnande vatten och elektrisk belysning. Livskvaliteten ökade alltså i städerna. Denna utveckling var dock begränsad till just städerna, och klyftan mellan stad och landsbygd vidgades väsentligt. De vita och asiatiska bosättare som flyttade ut på landet fick den bästa marken, vilket stack i ögonen på lokalbefolkningen och skapade grogrund för nya etniska konflikter.

Förändrade könsroller. När de traditionella afrikanska staterna besegrades förlorade de traditionella, oftast manliga, krigarna i prestige. Om de inte ville gå i kolonialherrarnas ledband var enda sättet att upprätthålla sin manlighet att dominera över de egna kvinnorna. Traditionen att ha kvinnor med i politiska beslutsprocesser förhånades av kolonialherrarna som ”omanlig”, och medförde att de afrikanska kolonialstaterna i högre grad uteslöt kvinnor.

Förlust av frihet och självbestämmande. Oavsett imperialismens fördelar fråntogs afrikanerna möjligheten att själva bestämma över sitt öde och fritt välja vad de skulle anamma av omvärldens framsteg. De institutioner som upprättades och de innovationer som infördes kom helt på européernas villkor.

 

 

Världskrigen och avkoloniseringen

1900-talets två stora världskrig gjorde slut på imperialismens era. I båda världskrigen utkämpades en del strider i Afrika, och för dessa strider (men även för krigandet i Europa) rekryterade kolonialmakterna, framför allt Frankrike och Storbritannien, trupper från kolonierna. Därmed föll den omsorgsfullt odlade myten om den vite mannens överlägsenhet. De svarta soldater som deltog i första världskriget upptäckte att överlägsenheten handlade om vapenteknik, träning och organisation, inte om rasmässiga skillnader.

Detta mönster blev ännu tydligare under andra världskriget. I samband med att det franska moderlandet ockuperades av Tyskland blev de Gaulles Fria Frankrike beroende av stöd från de franska kolonierna, och kolonialregimerna blev tvungna att förhandla med lokalbefolkningen för att få stöd. Även Storbritannien tvingades utlova framtida självstyre, för Afrikas del främst till Egypten.

En särskild roll i kriget fick Etiopien, som invaderades av Mussolinis Italien 1935. Mussolini hade som uttalat syfte att hämnas nederlaget mot Etiopien 1896, och den här gången gick det också bättre: de etiopiska styrkorna kunde visserligen mäta sig med den italienska armén, men hade inget effektivt försvar mot flygvapnet, som blev avgörande i kriget. Under 1936 ockuperades Etiopien, och kejsar Haile Selassie flydde. Han upprättade dock en exilregering och talade inför Nationernas Förbund om Italiens övergrepp mot Etiopien. Även om detta inte ledde till några konkreta åtgärder gjorde det att världen började uppmärksamma Afrika mer. Haile Selassie blev en talesman för Afrika i internationella frågor, och Etiopien blev en tydligt förebild för alla dem som kämpade emot det imperialistiska väldet.

Kejsar Haile Selassie I (http://en.wikipedia.org/wiki/File:Mittelholzer-haileselassie.jpg)

När andra världskriget var över var kolonialmakternas position inte bara ekonomiskt ohållbar, utan även moraliskt komprometterad. Afrikanska nationalister kunde med kraft påpeka hyckleriet i den europeiska imperialismen. Hur kunde det vara rätt av Churchills Storbritannien att ockupera Egypten eller Sudan, när det samtidigt var fel av Hitlers Tyskland att ockupera Polen? Krossandet av nazismen medförde också, menade afrikanska självständighetskämpar, att europeiska statsmän tvingades komma tillrätta med den egna rasismen.  Utifrån detta har en del forskare hävdat att medan Afrika efter 1945 kom att dekoloniseras av Europa, så rehumaniserades Europa av Afrika.

 

Referenser

Imperialismen som fenomen skildras i de flesta världshistoriska översikter. För diskussionen av dess konsekvenser har jag främst utgått ifrån A. Adu Boahens Africa under Colonial Domination 1880-1935 (General History of Africa vol VII). De militära konsekvenserna av imperialismen belyses föredömligt i Edgertons Africa’s Armies. Avsnittet om könsroller har jag tagit ifrån Gender in World History av Peter N. Stearns.