Videopresentation:

Den kinesiska civilisationen brukar räknas till mänsklighetens fyra urcivilisationer (de övriga är Egypten, Mesopotamien och Induskulturen i Indien). Gemensamt för dessa är att de uppkom längs med stora floder, som kunde användas för konstbevattning av åkrar, så att jordbruket gav bättre utdelning.

Den kinesiska civilisationen uppstod vid Huang He i norra Kina. Floden svämmade över regelbundet, och för att undvika den åtföljande förödelsen var människorna tvungna att avleda vattenmassorna. Det var ett svårt arbete som krävde samarbete, och därför organiserade sig människorna i ordnade samhällen. De bofasta människorna hotades av nomadfolk från den centralasiatiska stäppen, och därför behövdes soldater som kunde skydda jordbrukarna. På så sätt uppstod en styrande elit som kontrollerade samhället, och med tiden utsågs män från de mest framstående familjerna till kungar.

Det tidiga Kina var alltså inte ett enat rike, utan bestod av flera mindre stater. I traditionell kinesisk historia brukar denna tid kallas Xiadynastins tid, men det är osäkert om den familjen verkligen hade någon slags överhöghet över de övriga staterna. Om det fanns en Xiadynasti så hade den förmodligen ganska lite verklig makt.

En relativt sammanhållen statsbildning uppstod dock i och med Shangdynastin (ca 1600-1100 f v t), den första säkert belagda kinesiska dynastin. Shangdynastin dominerade området runt Huang He. Kungen av Shang var både militär överbefälhavare och överstepräst, och under honom stod en samhällelig elit av adelsmän (krigare) och religiösa funktionärer.

Karta 2: Shang- och Zhoudynastiernas utbredning

Så småningom blev dock Shangriket för stort för att kunna styras från ett enda centralt palats. Shangdynastin gick då under och ersattes av Zhoudynastin (ca 1100-250 f v t). Zhouriket hade kvar en centralmakt, men fördelade mycket av den regionala och lokala beslutsmakten till olika adelsmän, som blev halvt självstyrande furstar. Systemet påminde närmast om det feodala Europa, där kungen i teorin hade mycket makt men i praktiken var beroende av de olika furstarnas stöd.

Teknik, religion och kultur

Den stora massan av det bofasta kinesiska folket var jordbrukare. De viktigaste grödorna var ris och vete. Under Shangdynastins tid var bronssmide spritt över större delen av Kina, och på Zhoudynastins tid uppfanns järnsmide. På 500-talet f v t började järnplogar att användas i jordbruket, något som européerna inte lyckades utveckla förrän på senmedeltiden.

Den kinesiska religionen var baserad på förfädersdyrkan, och kungen var centralgestalten. En av kungens viktigaste uppgifter var att utföra religiösa ceremonier som upprätthöll förbindelsen med de döda förfäderna. Blandat med denna förfädersdyrkan fanns dyrkan av olika gudar, där överguden Di hade den viktigaste rollen. Zhoudynastin byggde vidare på denna grund och betonade kungens roll som förmedlare av himlens (gudarnas) budskap till människorna. Denna roll utvecklades senare till begreppet ”Det himmelska mandatet” (Tianming). Enligt det himmelska mandatet var kungens makt given av himlen, och därmed av gudomlig karaktär. Himlens välsignelse av kungen kunde dock dras tillbaka om kungen misskötte sitt ämbete. Kungen (senare kejsaren) behövde enligt denna tanke inte tillhöra en särskild familj, utan en man av relativt enkel bakgrund kunde bli kejsare (både Han- och Mingdynastiernas grundare var män av enkel börd). Om det hände så var det himlens vilja, och alltså inget man kunde sätta sig upp emot. Om en härskares regeringstid drabbades av missväxt och naturkatastrofer kunde det tolkas som att himlen inte stödde härskaren, och då var en revolt tänkbar.

Skriftsystemet

Under Shang- och Zhoudynastierna uppstod det kinesiska skriftspråket, som i modifierad form fortfarande används. Det skiljer sig mycket från det västerländska alfabetet. Medan det grekiska (egentligen feniciska) alfabetet bygger på att varje tecken motsvarar ett språkljud, så var de kinesiska skrivtecknen från början bilder av verkliga föremål, som sedan stiliserades till skrivtecken. Ett exempel är utvecklingen av tecknet för yue (måne):

Resultatet blev att det kinesiska skriftsystemet blev mycket komplicerat; idag innehåller hela skriftsystemet ca 47 000 tecken. Detta medförde att det tog lång tid att lära sig läsa och skriva, och sådana studier hade ofta bara de rikare familjerna råd med. Dessutom blev läs- och skrivförmåga mycket värdefulla färdigheter, och därför fick med tiden de skrivkunniga byråkraterna (”mandarinerna”) mycket inflytande i det kinesiska samhället.