Qingdynastin

När manchuerna omkullkastade Mingdynastin reagerade kineserna först med våldsamt motstånd mot vad som uppfattades som ännu ett främmande intrång. Detta innebar att manchuerna fick erövra Kina med vapenmakt: först 1683 var hela riket under deras kontroll.

 

Manchuhärskarna insåg snabbt att de var tvungna att anpassa sig till kinesisk härskartradition och vinna över befolkningen. Därför upprättade de en egen dynasti och tog ett kinesiskt namn för den: Qingdynastin. Kineserna diskriminerades inte på samma sätt som under den senare Yuandynastin, och med tiden vande sig befolkningen vid sina nya herrar, i synnerhet som Qingkejsarna lyckades återställa lugnet.

 

Samtidigt var manchuerna inte etniska kineser, och ville se till att makten fortsatte ligga i manchuernas egna händer. Därför fick manchuer fler privilegier i samhället, och blev en ny överklass i riket. Manchuerna såg framför allt till att kontrollera militärmakten, så att väpnade revolter inte skulle kunna uppkomma.

 

På sätt och vis var det fördelaktigt för den kinesiska staten att Qingdynastin kom utifrån: Qingkejsarna kunde bryta mot traditioner och förnya statssystemet: korrumperade tjänstemän rensades bort tillsammans med gammaldags ämbeten som inte längre fyllde någon funktion, samtidigt som Mingtidens främlingsfientlighet minskades av att härskarna nu var invandrare. Reformer och stabilitet stärktes ytterligare av att flera Qingkejsare var ytterligt långlivade. Mellan 1669 och 1799 styrdes Kina av endast tre kejsare, Kangxi (r. 1662-1722), Yongzheng (r. 1722-1736) och Qianlong (1736-1795).

 

Särskilt Kangxis regeringstid innebar ett uppsving för Kina sedan Mingkrisen i början av 1600-talet. Kejsaren lyckades besegra de sista upprorsmännen sedan Mingtiden och återställa inre fred, och lyckades 1683 erövra Taiwan, som länge varit en bas för pirater i kinesiska vatten. Kejsaren visade tolerans för utländskt inflytande och tillät att kristendom praktiserades i Kina från 1692 (islam hade vid det laget funnits i Kina sedan 700-talet). Dessutom visade han intresse för den inhemska kinesiska kulturen och litteraturen. Under Qingtiden utvecklades den kinesiska litteraturen, och under 1700-talet skrevs Kinas mest berömda roman, Drömmar om röda gemak. Kangxi påbörjade också en serie militära expeditioner mot nomadfolken vid Kinas västra och nordvästra gränser. Manchuernas nomadtaktiker kombinerat med kinesisk militärteknik ledde till att det militära hotet från nomader slutgiltigt knäcktes, även om det tog till mitten av 1700-talet att slutföra detta.

 

Karta 6: Kina under Qingdynastin (det kinesiska imperiets största utbredning)

Kulturellt blev dock Kina under Qingtiden mer konservativt. Detta var i viss mån en naturlig reaktion på 1600-talets kris: under krisperioder brukar människor anlägga attityden ”det var bättre förr”, men detta späddes på av Qinghärskarna, som  ju tillhörde en etnisk minoritet i riket och därför var extra noga med att framställa sig som moraliskt högtstående. En följd av detta var att homosexualitet, som tidigare tolererats någorlunda, kom att bedömas mycket strängare. Å andra sidan försökte manchuerna också att avskaffa den kinesiska traditionen med fotbindning. I detta misslyckades de dock, och seden att binda kvinnornas fötter kom att bli en symbol för ”äkta” kineser som ville markera att de inte var manchuer.

 

Varför industrialiserades inte Kina?

Ännu under 1700-talet fortsatte Kina att vara den dominerande makten i världen. Kinesiska arméer expanderade rikets gränser i Centralasien, och omvärldens begär efter Kinas handelsvaror (främst te, siden och porslin) bara växte. Men under 1700-talets andra hälft började en utveckling i Storbritannien som skulle komma att förskjuta maktpositionerna till Europas fördel: den industriella revolutionen. Orsakerna till varför just Storbritannien industrialiserades brukar man ta upp på A-kursen i historia, men en minst lika viktig fråga är varför Kina, världens starkaste ekonomi på 1700-talet, inte industrialiserades.

 

I många avseenden hade Kina och Storbritannien liknande förutsättningar för en industriell utveckling, men de skilde sig på några avgörande punkter. En sådan var förekomsten av stenkol som bränsle för ångmaskiner. I England låg stenkolsfälten ytligt och lättillgängligt, vilket gjorde att man stötte på stenkolsfyndigheter när man arbetade i gruvor, och därmed kunde man enkelt börja bryta stenkol som bränsle. I Kina låg stenkolen djupare, och kunde därför inte brytas lika enkelt och billigt.

 

Den andra, och förmodligen avgörande, skillnaden var tillgången till bomull som råvara för en begynnande textilindustri. England använde sig av bomullsplantager i sina kolonier i Amerika (senare Indien) och kunde styra över bomullspriser och hur bomullen såldes, vilket gav en billig och lättkontrollerad tillgång till bomull. I Kina producerades bomullen av självägande bönder som specialiserade sig på bomullsodling. De kinesiska bönderna hade tillgång till den stora kinesiska marknaden och var inte tvungna att sälja sin bomull till en viss manufaktur. Bönderna upptäckte att det oftast var bäst för dem att själva spinna och väva bomullen till tyg som sedan syddes till kläder något som gjordes av kvinnorna i hemmen. Tyget/kläderna byttes sedan mot mat och andra förnödenheter på de lokala marknaderna. Därigenom minskade flödet av nödvändiga råvaror till de stora manufakturerna, och dessutom krympte marknaden för fabriksproducerade varor. Följden var att det inte fanns lika mycket att vinna ekonomiskt på att utveckla manufakturerna till en textilindustri, som hade kunnat konkurrera med den brittiska.

 

Opiumkrigen – Kina förödmjukas

Under 1700-talet kom handeln med Kina att domineras av Storbritannien. Britterna var dock inte nöjda med de handelsvillkor som kineserna ställde: England ville köpa kinesiska varor, men Kina var i vanlig ordning bara intresserat av att få betalning i silver. Först försökte britterna helt enkelt kringgå den kejserliga byråkratin och handla direkt med kinesiska köpmän, men kejsaren svarade då med att år 1759 förbjuda utrikeshandel utom i Guangzhou, där utländska köpmän tilläts handla under strikt kejserlig kontroll.

 

Britterna försökte då förhandla om förmånligare villkor, och 1793 lyckades ett brittiskt sändebud, Lord George Macartney, få en kort audiens hos kejsar Qianlong. Kejsaren gjorde dock klart att Kina inte hade något behov av brittiska varor. Macartney fick återvända hem utan några handelsförmåner, men kunde rapportera att den kinesiska militären föreföll dåligt förberedd för ett krig mot europeiska makter.

 

Denna information stärkte britternas position, och de började medvetet föra en konfrontationspolitik. De började smuggla opium till Kina. Opium hade funnits tidigare i Kina, men kejsaren förbjöd import 1799 eftersom drogen hade så skadlig inverkan på folket. Britterna bröt mot detta förbud i förhoppningen att skapa en så stor efterfrågan på opium att kineserna skulle gå med på att byta sina produkter mot nya opiumleveranser.

 

När smugglingen uppdagades 1839 blev den kinesiska regeringen rasande, och det Första opiumkriget (1840-42) var ett faktum. Hela Kina drabbades dock av en chock när det visade sig att deras soldater inte kunde rå på de brittiska kanonbåtarna och modernt utrustade soldaterna, som erövrade Guangzhou. Brittiska krigsfartyg färdades upp för Chang Jiang-floden och hotade att skära Kina i två delar. Den förödmjukade kejsaren tvingades ansöka om fred, i vilken flera hamnar öppnades för brittisk handel. Efter det Andra opiumkriget (1856-60) avskaffades förbudet mot opium i Kina.

 

Kina i kris

Resultatet av opiumkrigen ledde till en djup förtroendekris för Qingdynastin. Den hade byggt sitt styre på att kunna garantera befolkningens trygghet, men nu verkade den oförmögen att klara det. Befolkningen började protestera både mot manchuernas styre och mot de utländska intrången.

 

Situationen förvärrades av sociala problem. Kinas befolkning hade fortsatt att växa kraftigt (år 1850 var den ca 400 miljoner) vilket frestade på samhällsresurserna. En annan faktor som kom att skada samhällets stabilitet var kvinnornas situation. I kinesisk familjetradition värderades söner högre än döttrar. Det innebar att i fattiga familjer fick pojkarna mer mat, vilket gjorde att flickorna var känsligare för sjukdomar, och under svältperioder förekom det att desperata föräldrar dödade sina döttrar för att ge sönerna en bättre chans att överleva. Därför var barnadödligheten mycket högre för flickor än för pojkar. Dessutom var det vanligt för välbeställda män att vid sidan om sin hustru ha flera konkubiner. Sammantaget medförde detta att det fanns ett underskott på kvinnor i giftasvuxen ålder i Kina vid den här tiden. Medan kvinnor var så gott som tvungna att gifta sig, förblev 20 procent av männen ogifta under hela sitt liv. Dessa män hade svårt att passa in i det kinesiska samhället med dess fokus på familjen som basen för hela samhällsstrukturen, och de blev en källa till social oro och villiga att ansluta sig till rebellrörelser.

 

Kina skakades av flera uppror under 1800-talet. Vi ska inte gå in närmare på dem, men upprorsrörelserna hade flera gemensamma drag: de ifrågasatte Qingdynastins maktanspråk, de lovade att göra slut på de västerländska intrången, och flera av dem var inspirerade av islam eller kristendom som alternativ till konfucianismen. Den mest omfattande revolten, Taipingupproret, byggde på en form av kristendom. Taipingupproret varade från 1850 till 1864 och beräknas ha kostat 20-30 miljoner människor livet.

 

Misslyckade moderniseringsförsök

Den omfattande krisen krävde att rikets ekonomi och politiska styre reformerades. Men Qingdynastins olika försök till modernisering misslyckades. Ett grundproblem var att dynastins legitimitet byggde på att hålla sig till kinesiska traditioner. Om den avvek från sin konservativa hållning kunde den lätt kritiseras för att vara ”främmande” – varken Qingkejsarna eller deras undersåtar glömde någonsin att kejsarfamiljen var av manchusläkt. Dessutom var Kina redan försatt i en svag position gentemot de europeiska stormakterna med Storbritannien i spetsen. Om Kina började resa sig ur stoftet skulle stormakterna snabbt kunna ingripa för att trycka ner henne igen.

Den sena Qingdynastins starka kvinna, änkekejsarinnan Cixi, (r. 1861-1908) försökte med största försiktighet leda sitt land mot en modernisering. Men motståndet var kompakt: konservativa krafter protesterade mot vad de uppfattade som ett förräderi mot den egna traditionen, medan radikala krafter ansåg att det gick för långsamt och försökte skynda på processen. När ilskan gentemot de europeiska kolonialmakterna exploderade i det s k Boxarupproret (1899-1901) fick det stöd av Cixis regering. Men stormakterna intervenerade med militära styrkor och krossade upproret, och den kejserliga regimen förlorade det lilla som återstod av dess auktoritet.

 

Under åren efter Boxarupproret avskaffades det gamla kejserliga examinationssystemet och ersattes av ett utbildningssystem efter västerländsk modell. Kinesisk nationalism fortsatte att växa. Qingdynastin klamrade sig kvar vid makten i ytterligare några år.