Videopresentation:

Republiken Kina

År 1911 utbröt ett uppror som Qingkejsaren inte förmådde stoppa. Upprorsmännen lyckades få kontroll över stora delar av landet och allierade sig med den kinesiska nationaliströrelsen Guomindang, som leddes av revolutionären Sun Zhongshan (Sun Yat-sen), men kejsaren vägrade ge upp utan hoppades på militärens stöd. I början av 1912 lyckades dock Zhongshan sluta en överenskommelse med general Yuan Shikai, som kontrollerade huvuddelen av Kinas armé. Överenskommelsen innebar att Shikai skulle stöda upproret med sina trupper, och i utbyte skulle han få posten som president i den nyutropade republiken Kina. Därmed var spelet över för Qingdynastins del. Den siste kejsaren abdikerade och kejsarfamiljen gick i exil. Två tusen år av kejsarstyre var slut.

Militärdiktatur och splittring

Den första kinesiska republiken blev kortlivad. I 1913 års val vann Guomindang en överlägsen seger, men den verkliga makten låg hos armén under Yuan Shikais befäl. Shikai struntade blankt i valresultatet och utropade sig till militärdiktator. En nyckelperson i Guomindang mördades, och Sun Zhongshan flydde till Japan för att försöka organisera motståndet mot den nya diktaturen.

 

Yuan Shikai hade för avsikt att utropa sig till kejsare, men insjuknade och dog i början av 1916. Hans tid vid makten var alltså kort, men mycket betydelsefull: den parlamentariska utveckling som Sun Zhongshan eftersträvat avbröts, och Yuan Shikais generaler samlade på sig politisk och ekonomisk makt. När Shikai dog fanns ingen uppenbar efterträdare, och olika generaler, eller krigsherrar, skapade sina egna riken i olika regioner. Den gamla kinesiska statsapparaten bröt samman och ersattes av krigsherrarnas despoti.

 

Den samlande kraften för dem som ville återbygga en sammanhållen kinesisk stat blev Sun Zhongshan och Guomindang. Guomindang hade en majoritet av folket på sin sida, men den militära makten låg i krigsherrarnas händer. I slutet av 1910-talet dök också en ny viktig aktör upp: kommunisterna. Kommunismen hade fått en viss spridning i Kina redan i början av 1900-talet, men i samband med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917 fick den vind i seglen, och konkurrerade med Guomindang om folkets stöd. För att kunna besegra krigsherrarna behövde Guomindang kommunisternas hjälp.

 

För att förena alla de grupper som gjorde motstånd mot krigsherrarna, formulerade Zhongshan en sammanmhållande ideologi, ”Folkets tre principer”:

 

1) Nationalism (anti-imperialism)

2)Demokrati (anti-monarki)

3) Mat och arbete åt folket

 

Med dessa principer som ideologisk grund lyckades Guomindang fånga upp merparten av krigsherrarnas motståndare, inklusive några krigsherrar som sympatiserade med principerna. Men viktigast var att de möjliggjorde en allians mellan nationalister och kommunister. Principerna medförde att kommunisterna uppfattade Guomindang som företrädare för en borgerlig revolution, och de menade att den borgerliga revolutionen måste inträffa innan en kommunistisk revolution kunde genomföras. Kommunisterna accepterade därmed Zhongshan som ledare, och den nationalistisk-kommunistiska alliansen fick tillgång till militär utrustning och träning från det nyutropade Sovjetunionen.

 

1925 hade alliansen en fast bas i södra Kina, och tiden verkade mogen att börja kampen för Kinas återförening. Men samma år dog Sun Zhongshan, och därmed började alliansen mellan nationalister och kommunister knaka i fogarna. Även om de officiellt samarbetade, konkurrerade de häftigt om att vinna civilbefolkningens gunst. Inom Guomindang fanns många som var tveksamma till alliansen med kommunisterna, och rörelsens nya ledare, Jiang Jieshi (Chiang Kaishek) hörde till dem.

 

Alliansen sprack till slut 1927, när Jieshi började beordra avrättningar av framstående kommunister. Kommunisterna hade svårt att enas om hur de skulle reagera: en del menade att man skulle fortsätta samarbeta med nationalisterna, men andra organiserade ett uppror. Upproret, som leddes av den unge Mao Zedong, slogs ner av Guomindangs trupper. Under de följande åren bedrev Guomindang en oförsonlig krigspolitik mot kommunisterna.

 

En följd av konflikten mellan kommunister och nationalister blev att återföreningen av Kina gick långsammare. Jiang Jieshi lade huvuddelen av sina resurser på att bekämpa kommunisterna, och kunde därmed inte fortsätta slåss lika intensivt mot krigsherrarna: istället försökte Guomindang komma överens med olika krigsherrar. Resultatet blev att flera delar av Kina fortsatte att vara självstyrande under lokala krigsherrar.

 

De båda kämpande ideologierna kom också att förändras under dessa år. Under Jiang Jieshi blev antikommunismen Guomindangs främsta princip. Detta medförde att nationalisterna flyttade sig ganska långt till höger ideologiskt. Jieshi var under 1930-talet mer influerad av fascismen än av parlamentarisk demokrati. Guomindang blev också villigt att samarbeta med diktatoriska krigsherrar.

 

Kanske var ändå förändringarna inom det kinesiska kommunistpartiet större.  De moderata kommunisterna under Zhou Enlai ville försöka återskapa alliansen med nationalisterna, och hade också stöd av Moskva. Men under trycket av Guomindangs antikommunistiska kampanj kom makten i partiet att koncentreras till de mer extrema revolutionärerna, ledda av Mao Zedong. Kommunisterna var i ett allvarligt underläge mot Guomindang, och det var Maos gerillataktik som gjorde att de alls överlevde som en militär och politisk faktor. Men i mitten av 1930-talet hade kommunisternas inflytande begränsats till den karga och bergiga Shaanxiregionen i norra Kina.

Under dessa år började Mao formulera en alternativ, kinesisk form av kommunism. Enligt den traditionella sovjetiska modellen skulle först en borgerlig revolution genomföras, och därefter den kommunistiska. Kärnan i kommunismen skulle också utgöras av arbetare. Denna ideologi hade fungerat för de ryska kommunisterna, men för de kinesiska, som nu var utkastade ur städerna, var det poänglöst att försöka appellera till industriarbetare. Enligt den maoistiska varianten av kommunism skulle man istället utgå från bönderna, som utgjorde majoriteten av befolkningen och som man dessutom kunde nå lättare. Mao förkastade också tanken att en borgerlig revolution måste ske först: alltså fanns det inga skäl att vilja samarbeta med Guomindang.

 

Världskrig och inbördeskrig

I början av 1930-talet såg det ut som om Guomindang skulle komma att återförena Kina innan årtiondets slut. Men då lade sig ännu en aktör i spelet om Kinas framtid: det japanska imperiet.

 

Fram till mitten av 1800-talet hade det japanska öriket följt en historia som i viss mån liknade Kinas. Men vid kontakten med de europeiska kolonialmakterna klarade sig Japan långt bättre än Kina. Medan kineserna högdraget gjorde motstånd och blev besegrade, aktade sig Japan för att reta Europa och satsade på komma ikapp. Resultatet var talande: medan Kina kollapsade i kaos och anarki, framträdde Japan på 1890-talet som en modern, industriell stormakt som konkurrerade med européerna på lika villkor.

 

Ett problem för Japan var att landet saknade de råvaror som behövdes för att hålla igång en industrialiserad ekonomi (t ex kol, järn, gummi och olja). Därför strävade Japan efter att erövra kolonier med sådana råvaror. Detta ledde till det första kinesisk-japanska kriget 1894-95, då Japan tog kontroll över Korea, och till att Japan deltog i Första världskriget på Ententens sida. De vinster Japan hade gjort var dock inte tillräckligt för att göra landet självförsörjande, och när den stora depressionen 1929-32 visade hur sårbar den fria marknadsekonomin var, fick den japanska militarismen vind i seglen, och en medveten expansionspolitik på Kinas bekostnad planerades.

 

Japans första steg var att ockupera Manchuriet 1933. Där skapade de marionettstaten Manchukuo, och tillsatte den siste kejsaren av Kina som symboliskt överhuvud över staten. Sex år senare invaderade japanska trupper själva Kina. Därmed började det Andra kinesisk-japanska kriget, som efter fem år skulle komma att övergå i Andra världskriget.

 

Krigets påverkan

De japanska invasionsstyrkorna vann inledningsvis stora framgångar, men inom några dagar hade Guomindang organiserat motståndet som hårdnade allt mer. De japanska soldaterna var dock överlägsna i träning, utrustning och organisation och fortsatte att avancera. Efter ett år var hela nordöstra Kina under japansk ockupation. Men japanerna frustrerades av kinesernas sega motstånd, och övergick till att föra en grymmare och grymmare krigföring. Den värsta enskilda händelsen var Nanjingmassakern. Då japanerna i december 1937 erövrade staden Nanjing genomförde soldaterna en omfattande utplundring av staden, komplett med massvåldtäkter och massavrättningar. I denna ”Rape of Nanjing” mördades åtminstone 200.000 människor, och världen vände sig emot Japan.

 

Karta 7: Situationen i Kina 1944

Motgångarna tvingade Jiang Jieshi att överge sin antikommunistiska politik och acceptera en vapenvila och så småningom även samarbete med kommunisterna. I längden tjänade dock kommunisterna mest på detta samarbete, eftersom de fortsatte att använda sig av gerillakrigföring där de undvek direkta strider mot japanerna, och istället fokuserade på att vinna över lokalbefolkningen på sin sida.  Nationalisterna använde sig av konventionell krigföring, där japanerna var överlägsna, vilket ledde till mycket höga förluster för Jieshis trupper.

 

När kriget 1941 vidgades till ett världskrig genom Japans anfall på Pearl Harbour, ökade trycket på nationalistregimen ännu mer. De allierade krävde kinesiska anfall mot japanska positioner för att dra bort japanernas resurser från kritiska krigsskådeplatser. I dessa påtvingade offensiver utplånades Guomindangs bästa truppformationer i attacker som inte gjorde någon större skillnad för Japans militära resurser.

 

När Japan slutligen kapitulerade i augusti 1945 var Kina svårt härjat av kriget: ca 12-20 miljoner människor hade dött som resultat av kriget, och de flesta viktiga industristäder hade hamnat i japanernas händer.

 

Med Andra världskrigets slut flammade fiendskapen mellan nationalister och kommunister upp igen. Men balansen mellan dem hade ändrats.  Kommunisterna under Mao Zedong hade stärkt sin ställning: de hade bevarat sina styrkor genom att undvika kostsamma strider mot japanerna, och kunde i krigets slutskede rycka fram genom norra Kina och befria flera viktiga städer från den japanska ockupationen. Dessutom hade de en mäktig bundsförvant i Sovjetunionen, som hade ockuperat Manchuriet och kunde förse dem med krigsmateriel.

 

Jiang Jieshis nationalister hade däremot försvagats genom striderna mot Japan. Dessutom var deras popularitet hos folket dalande, eftersom Guomindang flera gånger hade komprometterat sitt rykte genom att samarbeta med krigsherrarna. Som om inte detta var tillräckligt var USA ytterst skeptiskt inställt till Guomindangs förmåga att kunna styra Kina. Därför gav USA understöd till Jieshi högst motvilligt och bara för att det inte fanns någon annan att satsa på.

 

I kapplöpningen om att snabbast hinna ta över de områden som Japan hade ockuperat begick nu Jieshi ett avgörande misstag. I sin antikommunistiska iver valde han att förhandla med de japanska befälhavarna och gav dem befogenhet att fortsätta styra över de ockuperade områdena tills nationalisttrupper hann dit. För världen – och i synnerhet för det kinesiska folket – såg det ut som om Guomindang hade gått samman med den hatade fienden. Därmed skadades nationalisternas anseende i Kina på ett avgörande sätt. I det följande kinesiska inbördeskriget blev Guomindang besegrat, och Jiang Jieshi och hans förtrogna flydde till Taiwan, där de upprättade en alternativ republik.